Tisdagen den 22:a maj spelar Norah Jones en alldeles speciellt exklusiv konsert i Konserthuset i Köpenhamn. Svara rätt på frågan och delta i tävlingen om två biljetter.
Fråga: Vilken känd amerikansk producent Norah Jones samarbetat med på sitt senaste album ”Little Broken Hearts”?
Skicka ditt svar till: wimp.redaktionen@aspiro.com
Tävling slutar fredag den 18/5 kl. 12.00.
Vi börjar med ett klargörande: progg, med två g, syftar på den ”progressiva svenska musikrörelsen”. Progrock, med ett g, är den idag vedertagna förkortningen för ”progressive rock”, en brittisk form av rockmusik med symfoniska ambitioner.
När svenska EMI nu hottar upp 19 bortglömda men fina album från 70-talet med digitala releaser (kompletterat med Dungens vid det här laget klassiska debut Stadsvandringar från 2002) och kallar kampanjen för Swedish Progressive Rock är det alltså viktigt att återigen plocka fram pekpinnen och visa på skillnaden mellan progg (exempel: Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Kebnekjase) och progrock (exempel: Yes, Genesis, King Crimson).
Fast om vi ska vara riktigt petiga, och det måste vi dessvärre vara här, hamnar de band och artister som ingår i kampanjen egentligen i ett intressant ingenmansland mellan progg och progrock. Vi hittar inga symfonirockande fantasynördar och politiska proggare kan ju inga av dem vara då alla valt att spela in på EMI. Tillhörde man inte musikrörelsebolagen Silence och MNW, eller något annat ”ickekommersiellt” bolag, hamnade man ju ute i 70-talskylan hur proggig musiken än kunde låta. Och hur politiskt engagerad man än var. Sådan var tidsandan.
Vad man däremot kan säga är att det låter vansinnigt mycket 70-tal om de här albumen. På det där organiska, analoga och flummigt fladdrande sättet som samtida musiker fortfarande inspireras av och, med varierande resultat, försöker efterlikna. Wildmarken, Peter O. Ekbergs System, Ragnar Grippe, Panta Rei, Heta Linjen, Sydkraft, Ahmadu Jarr, Landslaget, Finn Sjöberg, Solar Plexus, Merit Hemmingson och Storm må vara sinsemellan olika men de delar en alldeles speciell kreativitet som uppkom i slutet av 60-talet och utvecklades vidare under 70-talet.
Här finns mycket att lyfta fram. Exempelvis Landslaget, som har ett rykte om sig att vara ett mesigt Melodifestivalband, men vars debutalbum Tänk om jag vore en flyttfågel… (1972) innehåller skönt tillbakalutad folkrock som skulle funka utmärkt bredvid, ska vi säga, Fleet Foxes och andra stämsångssjungande skäggrockband med hög hipsterfaktor. Precis som Tomas Ledins nyligen återutgivna debut Restless mind (också från 1972) är det ett album som förtjänar en andra chans.
Det finns naturligtvis en hel del jazzfusion att hitta bland de här skivorna, 70-talet var ju förvisso jazzfusionmänniskornas gyllene tidsålder. Gitarristen och flöjtisten Finn Sjöbergs soloalbum Finn (1978) är ett utmärkt exempel på det. Fylld med välspelad och infallsrik jazzfusion med folkton, inte helt olik Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Ibland, som i den latinsvängiga Draklåten, med drag av proggbandet Fläsket Brinner. Sjöberg var en eftertraktad studiomusiker och producent och ägnade mer tid åt att kompa stora namn som Harpo och Abba än att göra solokarriär.
Den skiva som ligger närmast proggen (den flummiga falangen alltså) är Uppsalabandet Panta Reis självbetitlade debut från 1973. Den psykedeliska rockmusiken med engelska texter och långa härligt flummigt instrumentala partier – och omslaget med den nakna mannen och katterna – har gjort skivan till ett eftersökt samlarobjekt. Albumet fick ingen uppmärksamhet när den släpptes och gruppen blev inte särskilt långvarig. Att den nu släpps digitalt för första gången är därför en sann kulturgärning.
Hammond-organisten Merit Hemmingsons innovativa folkrockjazz – mjuk som mossa – ligger förstås också nära proggen. Hennes album Huvva! (1971), Trollskog (1972), Bergtagen (1973) och Balsam (1975) har aldrig försvunnit ur syn- och hörhåll men det skadar väl inte att påminna om dessa svenska klassiker.
Heta Linjen och Solar Plexus har en hel del gemensamt. Båda var något av supergrupper med kända svenska musiker, båda åkte skickligt slalom mellan pop, soul och jazz. Heta Linjen frontades av Bernt Egerbladh och Janne ”Loffe” Carlsson och deras debut Won’t you step inside (1971) har ett rätt mustigt uttryck, ibland i närheten av Blood, Sweat & Tears. En rolig detalj är att Crime time, ett av de bättre spåren, delvis bygger på samma riff som Sir Andrew Lloyd Webber senare kom att använda till The Phantom of the opera.
Solar Plexus uppstod när Made In Swedens Georg Wadenius och Slim Borgudd gjorde gemensam sak med äkta paret Monica och Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg (när Wadenius drog till USA ersattes han av Bosse Häggström). De hade ett mer sofistikerat uttryck än Heta Linjen och såväl Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig (1974) och Hellre gycklare än hycklare (1975) har många skönt grooviga partier att sampla.
Skånska bandet Storm, med Jaques Werup och Rolf Sersam som tongivande medlemmar, kan också buntas ihop med Heta Linjen och Solar Plexus. De är hårdare och lite ruffigare men blandar och ger på ett likartat sätt. Deras tre album Stormvarning (1974), Storm at the top (1975) och konceptalbumet Casanova i Mjölby (1977) är mastiga, på gränsen till omöjliga att ta sig igenom, men fascinerande i sitt tidstypiskt ambitiösa och energiska utspel. Ett spår som Tätt ihop, från debuten, bör kollas upp för det ursnygga gitarrspel och solot på elektrisk saxofon. Den lätt Frank Zappa-rockiga Hur fixar man brudar och den jazzrockiga Casanova vid gatuköket, från Casanova i Mjölby, är inte heller helt fel. Mellanalbumet Storm at the top kunde dock fått ligga kvar på hyllan.
Hårdrockigast i den här kollektionen med gamla svenska EMI-skivor är det mycket obskyra Norrlandsbandet Wildmarken. Men hårdrock från 70-talet är som bekant inte direkt synonymt med den hårdrock vi har idag. Deras album Wildmarken (1976) samt Och nu på sjuttiotalet… (1977) låter därför ganska beskedliga. Vilket absolut inte ska tolkas som ett negativt omdöme. Tvärtom är det ett helskönt rockgroove med täckjacka och fritidsgårdskänsla som levereras, lite som ett funkigt November. Absolut värt att kolla upp.
Peter O. Ekbergs System har väl också lite funkigt tunggungig hårdrock i sig men Det känns som att va’ på en fest… (1979) är mer tillbakalutad i sitt uttryck. Ge dig mera själ har ett skönt västkustrockigt groove på skånska, discobasen på Till livet och till natten går naturligtvis inte att motstå och den mjukt och sensibelt jazzrockiga avslutningen Tills nästa gång är fin men annars är det inte så mycket att hetsa upp sig för.
Att ta med poppunkbandet Sydkraft från Halmstad i en kampanj betitlad Swedish Progressive Rock kan man förstås undra lite över. Deras självbetitlade debut från 1979 har väl sitt största intresse som jämförelseobjekt med Gyllene Tider. Fast den avslutande akustiska Vill du sätta dig här är fin.
Ännu konstigare är inkluderandet av slagverkaren Ahmadu Jarrs barnskiva En dag i Afrika (1975). Fast varför klaga? Mysfarbrorn Ahmadu Jarr gör ingen ledsen när han berättar om Sierra Leone och ledsagar ett gäng svenska musiker (varav flera från fusiongruppen Egba) rätt in i en afrikansk musikkultur som i mitten av 70-talet fortfarande var rätt okänd för många.
Elektronmusikkompositören Ragnar Grippe och hans syntpoppiga album Lost secrets (1981) kan vid en första anblick också tyckas falla ut ur Swedish Progressive Rock-ramen men det är bara innan man inser att ett spår som Babylon passar perfekt i skäggdisko-samlarnas hyllor för progressiv klubbmusik. Vangelis, Moroder och Jarre är namn som dyker upp när man tar sig igenom elektroniskt stela spår med titlar som Dancing aztecs, Time & space och Pyramid.
- Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet
2012 år Polar Music Price vinnare är inga mindre än kinesisk-amerikanska cellisten Yo Yo Ma och välbekanta popsångaren Paul Simon.
Yo Yo Ma får priset med motiveringen:
”Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.”
Och Paul Simon med motiveringen:
”Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.”
Lyssna på Yo Yo Mas bästa album i WiMP!
Lyssna på Paul Simon bästa album i WiMP!
Engelska Keane är aktuella med sitt fjärde album, ”Strangeland” I samarbete med producenten Dan Grech-Marguerat (Radiohead, Lana Del Rey, The Vaccines m.fl.) har Keane denna gång arbetat fram en varmare och, på sätt och vis, enklare ljudild än den som präglat föregångarna. ”Strangeland” blev inspelad i sångaren och låtskrivaren Tim Rice-Oxley. WiMP har pratat med honom om albumet som han själv beskriver som reflekternade över att bli vuxen.
Tim Rice-Oxley: I think the overall picture is the idea that you embark on a journey chasing your dream through life. Each song on the album is a way of looking at where we’ve gotten to as people, the good and bad things that have happened along the way, and how we’ve responded to them. Even though the songs are different – ”Sovereign Light Café” is a song about where we’ve come from and ”Black Rain” is a song about war – somehow all these songs tie together into a cohesive journey of life.
- I feel the overriding tone is just trying to survive, being resilient and clinging on to hope and dignity in life. That’s the mood of it. Trying to get through the night and into the daylight.
WiMP: So where are you now?
Tim Rice-Oxley: It varies. Personally I find it quite a difficult time. In your mid-thirties you definitely start seeing your life as a whole rather than something that is about to get going. I’m not 18 anymore. I’m pretty far along the road now. Where have I gotten? Am I happy? What do I really want? All of those questions.
- I feel you really start to realize all of the clichés of human existence. When you’re younger you think you’re not going to fall into the same traps as everyone else. But all the things that happen to other people also happen to you. Realising that you’re completely and utterly human and mortal – flawed really – is quite hard to face up to. That’s a big part of the album. Trying not to be overwhelmed by all that.
WiMP: What prompted this retrospection?
Tim Rice Oxley: Well, I feel that even just in the context of our band you think: God, we’re on our fourth album! We’ve spent the last eight years thinking we’re just getting started and someday maybe we’ll make a good album. Suddenly you find all the bands we started out with are starting to disappear, and yeah, so you’re forced think about what it actually is you want to achieve with your music.
- The same is true in life. I’m 35 and you start to think about time moving by. The insanely fast passing of time is just a part of the human condition. It forces you to think about what you’re actually doing with your time. I’ve got two kids and that makes me think about the circle of life. As Elton John would say.
WiMP: Is it a sense of loss?
Tim Rice-Oxley: Yeah. I think so. People don’t really like to say that. I definitely miss the simplicity of being younger. But at the same time there are always lots of great things in life, people in our part of the world are very lucky, and it’s all about clinging to the positives rather than being dragged down by fear and anxiety.
- A lot of the songs on Strangeland are about that. Trying to keep your head above water and cling on to hope even when you’re riding the wave of good things and bad things along the journey.
Nu har du chansen att lägga vantarna på en riktigt påkostad vinyl-box med T.Rex som samlar fyra vinyler med glamrock-hjältarns absolut största hits. Dessutom en hel del tidigare icke utgivet material. Svara på frågan här nedanför och var med och tävla!
Fråga: Vilket brittiskt 90-tals band har blivit beskyllda för att ha stulit öppningsriffet i T.Rex hitten ”Get It On” ?
Skicka ditt svar till: wimp.redaktionen@aspiro.com
Du kan tävla fram till den 16:e maj klockan 12:00.
Kött är politik och visst blir popmusik extra bra när det finns en gnutta politik med i spelet. 1985 släppte The Smiths skivan Meat is murder. Bandets frontfigur Morrissey – en hängiven vegetarian sedan barnsben – förbjöd sina bandmedlemmar från att synas på fotografier ätande kött och än idag kräver Morrissey att hans spelningar ska vara fria från köttförsäljning. När han 2006 besökte Scandinavium fick arenans hamburgerrestaurant hålla stängt under konserten – något som Morrissey nöjt kommenterade med orden ”Sweden is civil”.
Pophistorien är full av vegetarianer. En del – tänk hardcorerörelsens alla medlemmar – argumenterar så ofta de kan för sin hållning, andra bara är det utan att göra något väsen av sitt val. En del har kanske varit vegetarianer – som den i sammanhanget mer otippade Meatloaf som skippade köttet i femton år – och är därför än idag ihopkopplade med rörelsen.
Eller så är man som Paul McCartney vars engagemang för vegetarianism växer sig starkare för varje decennium. Hans initiativ Meatfree Mondays, som vill inspirera människor till att skippa köttet på måndagar, sprider sig snabbt över världen. Vegetariska popartister bör dock lyssnas till alla veckans dagar. Smaklig spis.
Kristin Lundell är musikkritiker och kulturjournalist på SvD och SVT.
WiMP Sverige fortsätter sitt uppskattade projekt ”Nygammalt” där musik som inte tidigare funnits digitalt nu blir tillgängligt. Tidigare låtskatter som ”Swedish Jazz masters” släpptes under samlingsnamnet och nu är det punkens tur att bli synlig. I samband med Birdnest Records 30-års jubileum släpper de 13 klassiska svenska punkalbum som finns exklusivt i WiMP mellan 21-28 mars.
Birdnest Records har tillsammans med WiMP och Cosmos Music Group rotat i arkiven och plockat fram några extra spännande utgåvor som inte tidigare varit digitala. Här finns bland annat legendariska straight-edge bandet Abhinanda, folkkäre Stefan Sundström, Strebers och Johan Johanson från KSMB.
Per Granberg, grundare av Birdnest Records:
”Vi på Birdnest är otroligt glada över att få jobba med WiMP och deras Nygammalt satsning, jättekul att denna skatt vi sitter på i form av klassisk svensk punk kommer ut digitalt.”
Fredrik Zmuda, redaktionschef på WiMP Sverige:
”Många av de här banden lyssnade jag på i mitt pojkrum eller såg live på Ultrahuset i Haninge på den tiden det begav sig. Jag tror att många av WiMPs användare kommer uppskatta detta. Grattis till 30 grymma år, Birdnest. ”
Birdnest Records startade 1982 under namnet Birdskit och var ett hobbybolag, först beläget under Per Granbergs säng för att sedan inrymmas i ett rum i hans lägenhet och till sist för att inhysas i en källarlokal i samma hus. Bolaget jobbade i allmänhet med lokala punkband från Köping och i synnerhet med Charta 77 (Pers egna band). Skivbolaget har i år 30-års jubileum och firar detta med att ge ut sin katalog digitalt.
Nygammalt-projektet syftar till att sätta ”ny-digitaliserade” musik utgåvor i en kontext. WiMP vill vara med och bevara så mycket som möjligt av den svenska musikhistorien.
Dom ny-digitaliserade albumen hittar du här.
Rockabilly-musiken är en omfattande genre. Här hittar du sub-genres från trad-rockabilly till jump & jive, från teddyboy och surf till neo-rockabilly och psychobilly. Nu har vi samlat många av dom mest obligatoriska albumen i två stycken albumlistor.
Rockabillyn föddes i studion på det amerikanska skivbolaget Sun Records, hem för artister som Bill Haley, Carl Perkins och Elvis Presley. Vissa säger att den också dog där, den dagen i november 1955 då sistnämnde Presley bytte skivbolag från Sun till det mycket större RCA.
Men så är det förstås inte. Också efter 1955 producerades det otroligt mycket bra rockabilly och på 1980-talet fick genren ett uppsving då band som Stray Cats tog sig in på listorna världen över.
Rockabilly-kulturen med sin vurm för heritage, choppade bilar och pompadour-frisyrer är i 2012 i allra högsta grad levande. Affärer, klubbar, restauranger och bilmekaniker med den tidstypiska 1950-tals estetiken finns över hela Sverige och runt om i Norden.
Rockabilly-albumlistan hittar du här.
Jag har gjort en spellista med mina favoritmusiker från New Orleans, dead or alive. Det finns många, många fler… listan skulle kunna bli mycket längre. Det är just det som är härligt med New Orleans. Vart du än vänder dej finns musiken. Jag har medvetet valt mestadels äldre inspelningar för denna spellista för jag tycker de har ett unikt sound. Allen Toussaint och The Meters ligger bakom många av artisterna, som Betty Harris och Lee Dorsey till exempel. Det kan man höra direkt i arrangemangen och soundet. Det finns många nya artister också… Det får bli nästa lista:)
Vi bad killarna i Jönköpings-bandet Her Bright Skies att göra en spellista med sina absoluta favoritlåtar. Självklar var vi också nyfikna på varför dom valt just dom här låtarna. Så här skriver bandet själva om musiken:
The Dangerous Summer – War Paint
Bästa låten 2011
Adrian Lux – Teenage Crime
Denna lyssnar vi alltid på innan vi ska gå på scen. Det har blivit lite av en tradition.
Broder Daniel – Shoreline
Svensk pop när den är som allra allra bäst.
Taking Back Sunday – What’s It Feel Like To Be A Ghost
TBS har alltid varit ett av våra favoritband. Denna låten går alltid varm i turnébussen.
Millencolin – Detox
Ett band som influerat oss otroligt mycket.
Jimmy Eat World – Gotta Be Somebody’s Blues
En riktig soundtracklåt. Jimmy Eat World håller samma jämna toppkvalitet på varje ny skiva.
Creedence Clearwater Revival – Good Golly Miss Molly
Man måste slänga in lite gammalt klassiskt också. Gitarrperfektion.
Kvelertak – Mjød
Detta är den grymmaste skandinaviska rocklåten jag hört på länge. Det nordiska dödsmetal- soundet sticker fram och lyfter låten.
Young Guns – Sons Of Apathy
Bästa UK-bandet just nu.
Blink 182 – Going Away To College
Ett band vi växt upp med allihopa. Jag tycker just den här låten fångar allt som vi älskar med Blink.
The Used – The Bird And The Worm
Orginellt, tungt och välproducerat.
Slipknot – Before I Forget
Denna brukar vi fulrepa på när vi har lite tråkigt i repan. Tung dänga.
Foo Fighters – No Way Back
Ett band som fortsätter leverera och likt ett fint vin bara blir bättre med åren.
Teddybears – Rocket Scientist feat. Eve
Texten ”I’m not a rocket scientist i rock the house and sign the tits and that’s it” är det bästa som någonsin skrivits.
